Remmabo skola - steget ut i världen

 Av Lennart Söderkvist född -46

En gång när jag och mina döttrar passerade Remmabo skola berättade jag att jag faktiskt gått i skola i det lilla röda huset bakom de stora träden.

- Det märks, kom det trötta svaret från baksätet. Om mina barn vetat vilken fin tid jag hade som tredjeklassare hade dom blivit oerhört avundsjuka, men detta lever flickorna i lycklig okunnighet.

Minnet sviker alltmer, men det finns händelser och episoder som ligger lagrat långt bak i "hår-disken". När det nu är dags att fira Remmabo skolas stora jubileum, infann sig tanken att sätta ner intryck och minnen från det enda  året jag gick i denna gamla skola. Efter att ha gått de första två klasserna i Nygården skola med Tyra Persson som lärarinna var det dags att ta ett stort steg ut i den stora världen.  Ja, det var så för en unge från Hornhult. På den tiden fanns det en osynlig skarv mellan andra och tredje klass. I trean fick man börja läsa historia och geografi. Och få en utblick eller inblick i den stora världen. Vi var några ungar från Nittorp som fungerade som nån slags tryckutjämnare när klasser skulle bli lagom stora i kommunens skolor. När det fattades elever i Ljungsarp bussades vi dit, så skedde i fjärd klass. Och i sjätte när Grimsås nya skola stod klar som ersättare för skolan i Remmabo.

Att börja trean i Remmabo innebar nya klasskamrater. Det var Bo Rydin, Jonny på Kärrbacken, Store-Bengt (Ebbe), Lille-Bengt (Stubbo) och dagens innehavare av skolan Rune Remstam. Och skollärarns dotter Ann, som jag så här i efterhand kan tillkännage att jag hade ett väldigt gott öga till. Därtill ett flertal andra. En del gick i fjärde, som Tommy Ekdahl, Hans i Kättsjö och Roger Haugröd vars far kom från det avlägsna och exotiska landet Norge. Där blev världen lite större, igen. Jag minns inte hur många vi var i dubbelklassen men det fanns flickor också som hette (och heter) Kerstin, Anita, Inger och Solveig, för att snabbt dra en del namn ur minnet. Vi var som det heter i dag, ett gott gäng.

Och vilken frihet vi hade! Det tillbringades oräkneliga timmar i den granskog som låg bakom vändkorset till höger om lärare Rundkvists garage, från skolbyggnaden sett. Vi lekte indianer och vita på otaliga gymnastiktimmar i den skogen. En gång gick jag för långt in i skogen. Det slutade i en sumphåla nedanför Remstams beteshage. Mina dyluktande kläder byttes dock till torra, som lärarns fru Doris välvilligt ställde till förfogande. Jag är fortfarande tacksam för det.

På skolgården stod en 15 m hög flaggstång. Rundkvist utfäste en belöning på fem kronor till den som lyckades pricka kulan med snöboll. Lill-Bengt utförde denna bragd i vittnes närvaro och kunde kvittera ut belöningen. Med denna belöning tror jag läraren hade för avsikt att vi skull kasta på kulan i stället för varandra. Fast det genomskådade vi inte då...

På den tiden var det säkraste vårtecknet när pojkarna började spela kula. Flickorna bollade treboll och hoppade rep. Kulspelet fick för mig en gång en olustig avslutning. Efter en mycket lyckad pyramidomgång var min kulpåse ovanligt välfylld när rasten tog slut. Jag råkade i upphetsningen att få en förmodligen ofrivillig tryckare i magen. Om det var denna eller något annat som gav mig magsmärtor så till den grad att jag någon dag senare nödgades att uppsöka lasarettet några dygn blev aldrig utrett. Jag minns i alla fall systers ord när jag skrevs ut:

-Det var nog en fis som satt sig på tvären... 

Hemresan från sjukan företogs i Ragnar Anderssons splitter nya VW-buss som han i sammanhanget hämtat  hos EG Larsson. De, ni! Ragnar hade ju inte ny buss så ofta. Bussen som vi från Nettarp transporterades i gick under benämningen "soa", Den hade nämnligen en front som i någon mån påminde om ett gristryne, Bror Remstam -Runes far- var vanligtvis chaufför och han brukade fråga:

-Är alla med? Denna fråga blev något av signum för denne fine man, som aldrig var i konflikt med sina resenärer, även om vi inte alltid satt still.

Vi satt väl inte alltid still i klassrummet heller för den delen. Vår lärare Rundkvist kund hantera detta, men när han gjorde repövning hade vi en vikarierande lärarinna. Om jag inte minns fel var hon från Limmared. Namnet har jag glömt/förträngt. Hon hade inte den pedagogiska förmågan att hålla klassen helt lugn. Det blev lite rörigt då och då. Hennes metod att bringa ordning utgjordes av att slå hårt med pekpinnen i katedern. Detta irriterade naturligtvis oss elever. Det smiddes en plan; Pinnen skulle oskadliggöras. Om inte minnet sviker alldeles föll det på Hans i Kättsjö och Roger Haugröds lott att med slöjdsalens fogsvans försvaga pekpinnen på lämpligt ställe. Vid nästkommande oordning i klassen kom det emotsedda slaget i katedern, och av pinnen blev naturligtvis två. Jag minns inte om vi vågade skratta, men inom oss pyrde den enda sanna glädjen, skadeglädjen. Och Rundkvists repmånad var ju i alla fall nästan slut. Hur reprisalierna för detta bus utmätes har jag också glömt, men någon annan kanske minns?

Ja, så här kunde det gå till i denna skola 1955-56 då jag gick i trean. Mitt bästa år i skolan. Åtminstone minns jag det så.